Sveaslife

Jag var inte så glad efter ett tag, samma dag som det verkligen kändes på riktig började allt falla samma. Hade gått med på att göra KUB, kombinerat ultraljud och blodprov för att kolla sannolikheten att bebis i magen har kromosonavvikelse. De erbjöd det gratis till alla i Skåne och jag tänkte det var ett extra ultraljud så skulle inte behöva vänta så länge denna gången för att få se vår efterlängtade. 

Provet gav blandade svar, bra provsvar för trisomi 13 & 18. Hade däremot 1:299 på trisomi 21, det vill säga down syndrom. Hade man under 1:1000 tyckte dem att man skulle gå vidare med NIPT-test för att få ett bättre svar. Var bara ett blodprov så det är inte så farligt så det gjorde vi. Provsvaren skulle komma efter 2-3 veckor men jag var inte orolig. Jag är inte i en hög ålder och det finns ingen ärftlighet vad jag vet, chansen var ändå inte så stor så jag kände mig lugn. 

Men tänk om? 

Efter 2 veckor ringer de från CSK, maskinen i Lund är sönder så behöver komma och lämna nytt blodprov. Vilket jag gör och nu återstår väntan på provsvaren, igen. 

Tiden den går, och det har gått rätt lång tid sedan KUB och nu har alla tankarna kommit. Jag har hunnit läsa på om vad NIPT innebär och vad för provresultat man kan få. Jag har läst på om vad de olika trisomi innebär. Jag läser inga skräck historier, jag läser på om fakta så jag ändå vet. Men finner mig själv vakna deprimerad med alla tankar, funderingar och vad vi kan komma att stå framför. Jag kan inte sova många gånger för alla tankar far omkring. Jag är trött på grund av järnbrist, dålig sömn, jobbig period på jobbet, Astrid i sin 3 års trots, gravid symtom och värst av allt, alla dessa tankar.

Det har gått 3 veckor på dagen sedan jag lämnade det andra blodprovet och jag vet, ringer dem är det dåliga nyheter och får jag hem ett brev är det bra. Denna dagen är jag på jobbet och jag har nästan precis lagt mig i fåtöljen jag spenderar min rast i. Telefonen ringer och det är CSK, hon jag pratar med säger att provsvaren inte är tillräckliga och de behöver ett nytt prov. 

Jag bara tappar det, jag klarar inte av denna väntan länge och nu ber dem mig vänta ytterligare för att få ett svar. Jag påtalar att jag redan lämnat 2 gång och hon ber om att få ringa upp igen efter att ha pratat med läkaren om hur de skall göra. Jag är ledsen!! Jag kämpar för att hålla mig uppe men jag vill bara ha ett svar, lägga detta bakom mig. Jag var ju inte orolig, chansen var ju inte så stor. Att leva med ett barn med down syndrom skrämmer mig inte, kommer älska det precis lika mycket! Men jag vill ha ett svar.

Hon ringer igen efter en stund och ber om att vi skall komma in så vi kan prata om provresultaten. Så dagen efter åker vi in till CSK och får då reda på att NIPT-testet visar att bebis inte har down syndrom. Bra! Däremot visar provresultaten inte så bra siffror för trisomi 13. Jag har läst på och jag vet vad det innebär, kort fattat: 

Trisomi 13-syndromet är en medfödd kromosonavvikelse som medför missbildningar och utvecklingsstörning. Bland annat kan de födas med muskelspänningar, läpp-gomspalt, missbildningar i hjärna, hjärta, ögon, njurar, tarmar, skelett och könsorgan. Nedsatt syn och hörsel, tänder är små och felställda. Till syndromet hör en svår utvecklingsstörning. De flesta barn med trisomi 13-syndromet dör inom den första levnadsmånaden. Endast ett fåtal lever efter tre års ålder.¹

Läkaren fortsätter prata och säger att nästa steg är fostervattenprov, om vi vill. Jag sitter och tittar på Tobbe och jag vet inte vad eller hur jag ska tänka. Läkaren säger något snarlikt att hon tror inte bebis har det, men de kan ju inte veta säkert med tanke på prov resultaten. Hade det varit down syndrom hade det varit en sak, men trisomi 13 som leder till så pass grava missbildningar man mer eller mindre kan räkna med att förlora barnet. Jag hittar inte mina tankar och jag vet inte vad vi ska göra! 

Jag är så pass långt gången att ett beslut bör tass ganska snabbt. Jag ber om att få meddela beslutet dagen efter för jag vet inte vad som är rätt och bäst att göra. Vi åker hem, pratar och beslutar att gå vidare med fostervattenprov. Kom fram till att jag hade förstört mig själv med att gå hela graviditeten med att inte veta och haft den oro. Jag vill börja glädjas åt bebis i magen igen. 

Några dagar senare hade vi inbokat rutin ultraljudet och det varade 1 timme. Vi tittade på bebis och barnmorskan tittade noga på allt och hon kunde inte se några avvikelser. Hjärtat var där med 4 kammare, den hade två hjärnhalvor och lårbenet var i en godkänd längd. Ingen läpp-gomspalt kunde upptäckas. Hon såg en fin och frisk bebis. Hon såg ett kön och vi bad henne skriva ner det på en lapp. Jag vill veta, men inte nu. 

Jag minns hur jag mådde efter jag fått reda på Astrids kön. "Red på ett rosa moln i flera dagar, kunde inte sluta le och var överlycklig. En frisk och fin flicka skulle vi få." 

Att ta reda på könet den dagen hade inte medfört dessa känslor. För i bakhuvudet finns fortfarande den chansen att bebis kanske inte är så friskt. Samma dag efter ultraljudet tog de fostervattenprov och nu återstod det 7-10 dagar innan provresultat. 

Vid dålig besked av fortvattenprovet, hur skall vi förbereda oss att födda ett barn vi inte vet hur länge kommer leva. Hur förbereder vi oss att vårda och ta hand om ett barn, vårt älskade barn med grava missbildningar och funktionsnedsättningar? Jag känner hur bebis rör på sig och har varit älskad från allra första hjärtslag. Jag vet i mitt hjärta, att oavsett diagnos kommet abort aldrig vara rätt beslut för mig. Men jag kan inte bara tänka på mig, utan även min familj. Inget val är ett bra val och jag vet inte vad jag skall göra om provet inte är bra. Jag ber till Gud att bebis är frisk.

Två månaders väntan sedan KUB och 1 vecka sedan fostervattenprovet. Csk ringer och meddelar att prov resultaten ser bra ut och bebis mår bra ♥️ Samtalet varar bara i 40 sekunder men det räcker. Samma dag, idag har vi gått 50 % av graviditeten så nu ska vi glädjas åt halva tiden som är kvar. 

¹ Trisomi 13 - klicka på länk för mer information.