Förlossnings berättelse
Många sa till mig att jag kommer föda tidigt och att jag troligtvis inte kommer gå över tiden med bebisen i magen. Jag hoppades att det stämde för jag kände mig redo att få hålla min bebis i famnen och kände mig redo till att bli mamma.
Det dem sa stämde och jag en natt, den 10 november vaknade på natten ca 03.30 med att vara kissnödig. Inget ovanligt, fått gå upp och kissa varje natt de senaste månaderna. Fast denna gången hann jag inte mer än ställa mig upp när det börjar rinna, eller forsa. Stod stila i några sekunder och tänkte "ska jag stå kvar eller gå till toan?". Gick mot toan och lämnade ett väldigt blött snigelspår efter mig, mitt vatten gick! Det fortsatte att bara rinna hela tiden och efter en stund ropade jag på Tobbe som fortfarande sov. Sitter på toan och säger vad som hänt och jag riktigt hör hur han rusar knappt vaken upp ur sängen.
Ringde in till förlossningen, berättade som det var. Mitt vatten hade gått men jag har inga värkar. De sa åt mig att sova och vi fick en tid för koll runt lunch samma dag. Hur kan man somna om när man vet att vår bebis kommer inom den närmaste tiden vara hos oss. Varken jag eller Tobbe lyckades med detta och efter nån timmes försökt förflyttade vi oss till soffan.
Både mamma och Jessica följde med oss in till förlossningen där vi fått tid. De gjorde deras undersökningar och konstaterade att jag hade fått vattenavgång. Började smått få värkar vid denna tiden men inte så att det var dags ännu. Vi åkte hem igen och resten av dagen väntade vi in fler och större värkar. De kom och hela kvällen satt jag inne i duschen för att minska på smärtan. Men till slut pallade jag inte mer så Tobbe fick ringa efter mamma som körde in oss.
Vid halv 9 kom vi och då hade jag värkar med ca 4 minuter mellanrum men var bara öppen 2cm. Barnmorskan som snart skulle gå hem sa att det inte skulle komma bebis tidigast förens på morgonen. Usch, inte alls glad över det!! Var många timmar tills morgonen. Men vi blev inlagda och jag satte mig i duschen.
Förflyttade mig till sängen igen där jag fick lustgas samt att de satte akupunktur nålar i huvudet. De märktes inte av och hjälpte inte ett piss. Men lustgas skulle bli min närmaste vän några timmar framåt. Testade att sitta på pilatesboll med Tobbe bakom mig men satt på den bara en stund innan jag la mig i sängen igen.
Jag kände själv hur kroppen ville börja krysta. Fanns inte huvudet men kroppen självmant kände av det. Pratade inte, hade inte ögonen öppna och var i min egna lilla bubbla. Med lustgasen vid munnen hela tiden. Men fick säga till att jag ville krysta. Klockan var strax över 12 på natten då.
Personal kom in och gjorde en undersökning men var bara öppen 5 cm. Så börja att krysta var inte på tal. Ingen bebis än.
Vad som hände här ifrån framtill jag var öppen helt och det var dags att krysta vet jag faktiskt. Antar att jag mest bara la, tog emot alla värkar. Minns att de sa till mig att jag måste släppa lustgasen mellan värkarna. Men vaddå, släppa mellan värkarna? Kände inte direkt att det fanns en paus mellan dem. Gjorde ju så fruktansvärt ont HELA tiden. Smärtan är verkligen helt obeskrivlig men jag var envis i mina egna tankar att jag skulle ta mig igenom det utan någon mer smärtlindring.
De sista 5 cm öppnade jag mig snabbt i alla fall. Sen var det dags att börja krysta och det kändes som jag la där en evighet och krystade. Hur länge vet jag inte men enligt Tobbe så tror han det var en timme. 01.44 känner jag en lättnad i kroppen och helt plötsligt har jag en bebis på magen.
Den 11 novembet kom äntligen en bebis på 3355g och på 49 cm lång. Vårt kärleks barn, Astrid.
Men trots bebis på magen så var det inte riktigt slut ännu. Stund senare var det lagsom att krysta ut moderkakan, men det gick ganska snabbt. Fick även några små bristningar som skulle sys. Fick bedövning men det märktes inte av. Gjorde så ont att jag fick ta till lustgasen. Sen står en undersköterska bredvid mig och säger att det inte gör ont, att jag bara tror det.
Äntligen var allt färdigt trodde jag. Men då var det dags att försöka få bebis amma men det lyckades vi inte med. Tobbe fick också åka hem 2 timmar senare, han fick inte stanna kvar. Men han var själv helt slutkörd efter varit vaken i ett dygn, så han fick hem och sova lite. Detta var riktigt tufft, kände mig helt övergiven. Där ligger jag helt mörbultad, slutkörd med en bebis som inte vill amma och jag blev helt ensam kvar där inne.
Men vid 6 tiden på morgonen rullade de upp oss till BB där jag äntligen skulle få sova, i alla fall i två timmar. Tobbe kom sedan tillbaka till oss senare på förmiddagen. Sen var vi tillsammans och sen fick jag och bebis stanna en natt till utan Tobbe. Sedan den 12 november åkte vi hem som den familj vi blivit.
Astrid är 2,5 månad nu ungefär och sprider världens största största kärlek och glädje hos oss.
