Sveaslife

Försökte sova lite men till kl.00 orkade jag inte ligga kvar i sängen. Behövde upp för att koncentrera mig på att andas igenom värkarna som kom. Spenderade tiden i soffan, till kl var ungefär 3 då ställde jag mig i duschen för lite smärtlindring. Det regnade massvis ute och förlossningen med Astrid gick ju ganska snabbt så funderade hela natten på om jag inte skulle ringa in. Men tänkte samtidigt jag kunde vänta lite till, värkarna kom ganska så exakt 4 minuter i mellan. I alla fall, 1 timme senare i duschen och jag klev ut och lade mig på soffan. Tänkte klocka värkarna som kom och mitt i en värk fick jag vattenavgång. Där ligger jag i soffan, kan inte röra mig, har en smärtsam värk och det forsar ut mig. Ropar på Tobbe som sover i sängen med Astrid att han måste komma snabbt!! Han får hjälpa mig upp och tack och lov klarade sig soffan. 

Halv 5 på morgonen och Tobbe får springa rundor för att klä på Astrid, samla ihop alla våra väskor och packa det sista. Liten extra hand till att även hjälpa mig på med kläderna medan jag försöker andas genom varje värk som kommer. De börjar här bli allt mer tättare och smärtsammare. Vi lämnar av Astrid hos Jessica och vi bli inlagda på förlossningen 05.40.

Jag är öppen 4 cm, lägger mig till rätta och andas igenom värkarna. Måste ta till lustgasen vid 06.20 för nu börjar det bli ohanterbart! Ligger på sidan och den ställningen vill jag inte lämna och varje gång Tobbe försvinner från min sida känner jag mig vilsen och övergiven så han får sluta med sånt och inte ens kissa tillät jag honom göra. Han stod fast vid min sida några timmar denna morgonen medan jag går igenom den fruktansvärda smärtan!! Höll hårt i hans hand som jag även mot slutet gärna försökte dra till mig närmare för att bita i. Fick inte det av honom så han fick minsann kämpa emot. 

07.40 erbjuder de mig spinal men tackar nej. Däremot ligger jag och ber om snitt, jag orkar inte mer! Det känns som det bästa altenativet där och då men jag är ensam om att tycka detta. Jag är öppen 8cm så de säger till mig att det snart är över men det känns verkligen inte så. 

Jag ligger fast vid sängkanten, andas min lustgas som Tobbe drar ifrån mig lite då och då för att få frisk luft. Kroppen känns uttmattad och jag förstår inte alls hur jag ska orka. Vad som händer inne i detta rummet har jag ingen aning om. Hör folk prata men uppfattar inte vad som sägs men bebis hjärtslag sjunker och läkare måste komma in för att sätta elektroder på hans huvud. Detta uppfattar jag för att de ber mig lägga mig på rygg, vilket jag inte vill, det gör ont att röra sig. Ännu en bra anledning till att de ska snitta mig i istället, vilket de fortsätter neka mig.

Läkarna går igen efter de satt elektoderna men blir inkallade igen efter bara en stund. Jag har en svullen kant som gör att han inte kommer ner med huvudet. Denna måste de trycka väck, AJ!! Klockan är nu 08.50. 

09.05 tillkallas läkare ytterliggare en gång för bebis hjärtslag sjunker igen och de går inte upp trots lägesändring. De skriver i min journal att jag är panikslagen, vilket är det enda jag upplever förutom de otroligt jobbiga lägesändringarna de gör för bebis skull. Nu stannar läkarna kvar, tvingar mig på rygg för att huvudet börjar skymta och jag har krystvärkar.

09.13, efter två värkar är vår lilla gosse äntligen ute. Välmående lite gosse. 💙 

Jag är väldigt smärtpåvärkad efter förlossningen och får därför bäckenbotten bedövning men den ger ingen effekt. Kan inte slappna av och får alvedon och ipren. Får även bedövningsspray då de ska sätta några stygn, får även här tillbaka lustgasen men använder den knappt. 2 timmar efter lillen är ute är jag fortfarande mycket smärtpåvärkad och får oxynorm (morfin). Denna hjälper något vilket jag är tacksam för och först nu känns det faktiskt som att hela förlossningen är över.

Detta var en tuff, snabb, intensiv förlossningen och jag minns i stort sätt bara smärtan och paniken när jag ligger där i sängen. Hur jag upprepar orden "snitta mig" och till slut känslan av att han kommer ut och läggs upp på min mage. Förlossningsberättelsen kan jag enbart återberätta med hjälp av Tobbe och förlossningsjournalen. Jag lovade mig själv där och då att jag aldrig ska utsätta mig för detta igen, kan vara det värsta jag varit med om. 

Men jag har äntligen min gosse i min famn, har mina fina två barn. De ä värd all smärta i världen. 

Jag är nu i efterhand tacksam för att de nekade mig snittet, även om det kändes rätt där och då. Tacksam för att Tobbe kunde stå där vid min sida att han och barnmorskan fick en bra kontakt och kommunikation. Att de hjälpte mig igenom detta. 

Haft mycket eftervärkar och gick på smärtlindring några dagar efteråt. Men trots denna förlossningen där varken jag eller gossen vår mådde bra under så är vi båda välmående. Klarat oss utan komplikationer, jag klarade förlossningen utan tyngre smärtlindring som jag önskade.