Sveaslife

Jag visste mycket väl om att hon stördes av oss. När vi smög in för att lägga oss, Tobbes snarkningar, eventuella ljud jag själv gör när jag sover eller bara ljuset från telefonen. Men jag fann andra ursäkter till att inte flytta henne, speciellt kring amningen och läggningen. Att jag skulle behöva gå runt sängen och gå fram och tillbaka med henne i mörkret, det skulle inte funka. 

Men det har gått över förväntningar och det har gått bra. Astrid sover bra, vaknar en gång om natten, då jag byter blöjan och går med henne till min säng. Där ammar hon tills hon somnar, sen går jag tillbaka med henne. Vissa nätter sover hon hela nätter, fram till tidig morgon.

Däremot, hur man kan sakna någon så mycket som bara är i rummet bredvid? Att inte ha henne nära, höra henne andas och bara kunna sätta mig lite upp och titta till henne det saknar jag. Men som jag inte gjorde tidigare när sängen stod precis bredvid mig så har jag börjat att kompensera denna tiden "ifrån varandra". Jag låter henne sova hos mig efter det att hon har vaknat vid 7 tiden och ätit. Tidigare la jag alltid tillbaka henne i spjälsängen när hon väl somnat om. Nu lägger jag istället henne bredvid. Trots jag inte tycker om att samsova och jag får så ont i rygg och höft. Men mitt mamma hjärta behöver den närheten att ha henne bredvid mig. 

Däremot har jag hela dagarna att ta igen den tiden, för än så länge får jag inte henne att sova någon annan stans än min famn under dagen. Vaknar oftast inom bara några minuter, oftast direkt i fall jag lägger henne här i soffan, spjälsängen eller vagnen. Blir alltså inga långa stunder vila för henne under dagarna. Men inget som hon inte mår dåligt av, där emot hade jag velat ha henne sovandes i alla fall en stund själv även på dagen. Men det vänder väl någon gång vi får väl se. Vi har det bra som det är nu och jag är glad att vi har funnit de rutiner och sätt som passa oss alla här i familjen. Där ingen är trött och hängig hela dagarna, utan vi har verkligen fått till det bra.